madelelina

Jag har väl bara inväntat tiden då jag inte startat en blogg tidigare.
Antar att det är nu först som jag verkligen är redo :)
Jag tycker ju om att skriva och svammla om ditten och datten så varför inte starta en blogg?
Har ju haft resedagböcker och andra dagböcker på nätet tidigare så då kanske det är lika bra att bli lika cool som alla andra och börja blogga.

Faktum är att jag tror att jag behöver det, skrivandet är som en terapi för mig och då kan det även finnas en mening med att folk kan kommentera det man skriver.. rent utvecklingspsykologiskt.

Jag har jättemycket att dela med mig av känner jag, speciellt då den här kursen hela tiden ger en tillfällen att börja fundera över hur samhället ser ut idag, vad som göms under alla fasader. Det faktum att så många människor, speciellt barn, lider. Sedan har jag börjat läsa en del intressanta böcker med som handlar om att finna sig själv och stärka sitt självförtroende, toppen. Men jag tar nog dessa diskussioner sen.

Det jag är mest inne på nu är såklart kanske inte helt oväntat för dem som känner mig, relationer. Jag har länge sagt att jag en vacker dag skall skriva en bok om relationer och den tanken känns oerhört lockande sådanna här dagar måste jag säga. Varför är relationer så kluriga och svåra att förstå sig på? Det som i vanliga fall vore ett bra sätt att hjälpa en vän på, omtanke och kärlek, är två helt förbjudna ord i min värld just nu. I alla fall inte märkbar omtanke och kärlek. Många har säkert frågat sig själva varför inte känslor bara kan försvinna?? Vad är det som gör att vi naglar oss fast vid någon som vi vet är fel? Man känner sig så maktlös när man hamnar i en stiuation som denna för om jag hör av mig så visar jag att jag bryr mig och då kommer han börja hoppas igen. Men vad ska man göra om man är den enda som lyssnar och förstår..? Åtminstonne har han inbillat sig det. Det hemskaste är nog att han tror att jag skiter i honom då jag inte svarar. OM han bara kunde förstå att det är just det jag inte gör, jag svarar inte för att jag bryr mig, han skulle bara få det värre om jag svarade.

Jag känner mig riktigt stark i mig själv för tillfället och framtiden ser jag ljust på.. det kan bara bli bättre!! Men vissa gånger är det ändå svårt att sluta tänka. Jag vet att jag tänker alldeles för mycket men man har ju ändå en magkänsla och den känslan säger mig att något är fel. Det är bara så synd för att oftast så stöter man på knepigt folk via nätet som man inte har så mycket att prata om i längden.. men då man väl stöter på någon som är normal och ärlig då är det en själv det är fel på.. en själv som agerar skrämmande. Varför?

Ja nu börjar jag snart överanalysera för mycket så det är nog bäst jag slutar för denna gången.
Men välkommna in i mitt röriga liv .. och kom ihåg att jag varnat er det är inget för känsliga strukturerade människor.