madelelina

Så har man varit på den första bilbingon för sommaren också :) Hade en himla tur måste jag säga, lyckades först vinna 300kr på tvåraders lillrövare o sedan fullbricka 800kr, så jag är rätt nöjd :) En hel del nördpoäng lyckades jag ju me skrapa ihop, men men det bjuder jag på :) Pulsen hinner höjas rätt rejält ändå då man sitter där och väntar, coolt.. vet ni bilbingo är ingenting för veklingar :)

Borde egentligen spela lite poker nu då jag verkar ha sånt flyt.. men jag ska försöka komma i säng snart eftersom jag ska upp tidigt och vara barnvakt imorgon, det blir kul.

Natt i natt

Jag kanske har en konstig syn på vänskap, eller i alla fall ovanlig. Jag tycker att vänskap handlar mer om känslor och tankar än konkret handlande. Detta lät kanske oförståeligt men med det menar jag att bra vänner behöver inte vara vänner som man umgås ofta med. Jag har flera som jag bryr mig mycket om och som jag räknar som nära vänner än fast vi inte ses så ofta. På nåt vis så behövs inte det för då vi väl ses så känns det som tiden står stilla och vi vet att vi bryr oss om varandra ändå. Jag menar att man kan ju bry sig utan att jämt kunna visa det.

Men jag har två stora problem när det gäller vänskap och att umgås, nummer ett jag är alldeles för dålig på att våga föreslå saker och ta kontakt med mina vänner, och det sitter i ett dåligt självförtroende som jag måste jobba med ständigt. Herre guud det är mina vänner de handlar om, om de skulle tycka att jag stör så skulle de säga det och förresten kan man störa sina vänner? Det andra är att jag har väldigt lätt att vara ensam, kanske för lätt.. jag upplever inte ensamheten som något problem, såvida den inte blir total. De stunder jag väljer att vara ensam är kanske ändå de stunder som man borde vara med sina vänner.. för oftast är det stunder då jag inte mår så bra och väljer att sitta själv och tänka och gråta. På nåt vis är det också en slags bearbetning men det klart de kan ju inte veta vad jag gör ensam om jag inte berättar det heller. Tråkigt bara när ens vänner ser det som att man inte prioriterar att umgås och tror att jag inte tycker om att umgås med dem för så är det verkligen inte. Men nu kommer vi till det igen, hur kan de veta det om jag inte säger att det är så. Det är så lätt i vänskapsrelationer att någon känner saker utan att berätta det och då kan mycket gå till spillo för att man helt enkelt inte tar upp det.. då rinner det liksom ut i sanden o blir till en sån stor grej att man tillslut inte orkar ta upp det.

I alla fall så hoppas jag att alla vet hur mycket jag tycker om dem och att jag vet hur jag är och alla är vi olika. Jag kan umgås med nån en gång i halvåret men ändå känna en nära vänskap medan andra vill att man ska umgås flera gånger i veckan för att vara nära vänner.. men det är så det är alla är vi olika och har olika syn på vänskap.

Jag har alltid vetat att jag är dålig på avsked och att jag därmed har väldigt lätt för att sakna personer och ställen. Idag slog det mig att jag valt ett yrke som kommer att innebära väldigt många avsked med barn och föräldrar som man säkerligen kommit att tycka väldigt mycket om. Men kanske är det som det sägs att man skall utsätta sig själv för sånt som man har svårt för, så att man senare lär sig att hantera sådanna situationer bättre i framtiden.

Jag har till och med lätt för att sakna en bra bok efter att jag läst ut den, det känns nästan som att en hel värld har gått upp i rök. Kanske lite väl fjantigt vad vet jag? En sak är säker att jag kommer att sakna Arn och hans värld efter att jag är klar med den här boken. Ibland önskar jag så att jag fick leva i den tiden fast nog måste jag erkänna att man säkerligen är alldeles för bekväm för att leva under de förutsättningar som då rådde. Bara det här med att inte kunna kommunicera med folk, det kunde ta flera dagar innan man fått besked från någon, som idag skulle ta några sekunder via internet eller via mobil. Samma sak var det när det gäller resande, det tog över ett år att resa från Jerusalem till Sverige.

Ibland kan små saker göra en lite gladare, idag var det en skatekille som var kanske i cirka 12års ålder som sa tjena till mig och log. Jag blev så glad att jag knappt kunde förstå att det var mig han hälsade på. Nu ska jag ta och sjunka in i Arns värld ett tag.